Ibland gör man juh uppanbarligen saker man tycker mer om å ibland saker man faktiskt tycker mindre om... men varför i helvete tar man (jag) initiativet till att påbörja det jag inte gillar? Nu på morronen har jag haft sms-maraton med en person jag igentligen inte tycker så värst bra om. Säger kanske inte så mycke, eftersom jag inte tycker så värst bra om nån :P men endå...! Är det kanske ren å skär nyfikenhet som driver mig, eller finns det kanske en omtänksam gen i mig som strävar efter att få komma ut? En udda liten gen som verkligen bryr sig om hur andra människor har det?  Nja...?

Sitter hur som hällst jusst ni detta nu & äter räster från gårdagens middag (som trots allt inte var så hemsk) sammtidigt som jag smsar (igen) å skriver här... ska det vara så satans svårt att sprida ut skiten å göra en sak i taget? :P Då kanske mina dagar skulle uppfattas som liite mer innehållsrika!?!? (ide´)

Nä, nu ska jag gå å snygga till mig å försöka tvätta bort kuddstrecken som fortfarande syns i ansiktet, för snart kommer juh Agnetha på besök :) Å då ska det fikas igen. Moahaha! Å va jag trivs med detta upplägg på dagen. naamm naamm!!