Jag tycker inte om känslan av att tvingas ge upp ensamrätten till min son.

Att David har honom är inte vad jag menar med att behöva ge upp ensamrätten, utan det jag menar är att jag måste juh börja släppa in folk i vår isolerade lilla familjebubbla snart. Vet inte varför jag tycker att det är så jobbigt(?) Pratade med David om detta förut... han har själv inte tagit upp ämnet, av respekt för hur jag känner, men jag veet juh att han så klart vill visa upp Melvin för sin mamma...så nu lyder min ide´såhär: Dom tränar tillsammans (David & hans mamma alltså) nån gång i veckan, å då skulle hon kunna komma hit en stund INNAN träningen å hällsa på...på det viset får jag juh en tidsgräns på hur länge jag måste stå ut med att nån e här.  Låter det allt för hårt av mig att vilja kontrolera besöket såhär?

Fick för mig att jag skulle skicka en bild på Melvin till en mycket bra vän (hemmifrån) idag & direkt efter jag skickat ringde han upp mig å frågade om jag kände att han tänkte på mig... var det så tro? Vi har nämnligen inte talats vid på flera flera veckor, å jusst idag hade han frågat en gemensam vän om han hört nåt av mig, å strax efter fick han mitt mms :) Kusligt & skoj...tycker iallafall jag :) Insåg dock hur mycke jag saknar mina vänner... mina RIKTIGA vänner, dom som hängt med mig i ur å skur, de som känner till mina dåliga sidor men "tar dom" för att få tillgång till det goda som faktiskt finns i mig oxå...som sagt...nu saknar jag er mycket :(

<3  Mina vänner <3